Förlåt mina kära vänner!
Jag vet att jag lovade att uppdatera Er om min cykelkarriär
under de senaste åren, men det blev inte mycket av en karriär. Jag tävlade
under 2013 och 2014, men tappade suget och bestämde mig för att ta en paus. Den
blev längre än planerat och jag hittade andra grejer i livet. Cyklingen var det
sista jag tänkte på. Men förra året kom tankarna tillbaka och en comeback
börade planeras. Detta tack vare att Linn sa att hon ville se mig tävla. Hon
fick mig med ut på träningar för att hon också ville testa. Cykelglöden började
sakta komma tillbaka.
Äntligen framme i
2017 och det närmade sig den efterlängtade första starten. Det skulla bli
Varbergs MTB Meeting på hemmaplan. Jag var alldeles för nervös men förväntansfull.
Under den sista träningen innan tävlingen kände jag att jag började bli
kraslig. Jag vägrade inse att jag måste avtså min come back tävling men fick
tillslut tar det svåra beslutet att stå på fel sida bandet. Jag fick hoppa över
1:a maj Racet i Kvänum med, men började träna inför Vårgårda.
Planerna hopade
sig och det blev för mycket till sista veckan innan tävlingen, men vill inte
vänta längre och bestämde att jag skulle köra Vårgårda CK MTB på söndagen. Den
stora frågan var vilken billträff jag skulle välja på lördagen? Det blev att
åka upp till Borås och därefter sova hos Linns pappa. Planerna för helgen var
klar men innan dess skulla jag ladda upp mig med rock konsert. Det legendariska
bandet KISS kom till Göteborg för att träffa den inte mindre legendariska MIG.
;) Det var en kväll att minnas.
Lördagen började
tidigt med en träff med Corvette klubben upp i Göteborg. Därifrån körde vi
vidare till Borås och årets första bilträff i Almenäs som levererade det
vanliga skitvädret. Efter en mellanlandning hos Linns pappa körde vi vidare
till Vårgårda och provkörde banan. Linn tyckte att jag var väl negativ runt
tävlingen. Fattade inte vad hon menade, jag visste redan då att jag skulle
komma sist.
Jag mindes banan
hyfsat, men till ingen nytta. De hade byggt om hela banan. Startrakan var
samma, men redan varvetsförsta del var omdratt. Det blev mycket roligare men
tuffare också. Massor av klippor, skarpa kurvor och branta backar. En perfekt
blandning av allt som är svårt. Jag blev lite förvånad över de långa, branta
klättringar som jag inte kunna träna på hemma. Från banans högsta punkt ledde
en väldigt tekniskt men ändå snabbt MTB spår nerför hela slalombacken. Jag hade
ett brett leende på läpparna hela vägen tills banan ledde uppför igen. En backe
på närmare 28% lutning. Tur att jag
valde senior klassen så jag slapp köra uppför hela backen. Det tråkiga var att
det stora hoppet var borta i år. Efter jag kört ett helt varv och en startloop
insåg jag att jag inte bara kommer bli sist, utan att Linn måste vänta 30
minuter efter siste man på mig. Med inte allt för bra självkänsla åkte vi
tillbaka till Borås. Efter en lång och trevlig kväll var jag lite lugnare,
somnade jag gott och drömde om tävlingen.
Redan vid frukost pumpade adrenalinet i
kroppen. Jag var jätte nervös, men som tur var behövde jag inte åka i väg
tidigt. Det regnade i Vårgårda, så vi bestämde oss för att åka dit strax innan
mitt lopp. Klockan var 4, när vi landade på parkeringen. Jag bytte om och
värmde upp litegrann... 20 minuter innan starten var ropades vi upp. För att
jag inte har kört på så länge och inte hade nått resultat från förra året, så
fick jag bara starta i 3:e rad. Klockan 17:00 körde 15-16 åringarna iväg och
exakt 1 minut senare startade vi. Jag hade tur, jag var helt själv på vänster
sidan av spåret, alla andra körde på gräset... Jag blev förvånad över min
start, mot startloppen kom jag på en fantastisk 2:a plats. Startloopen började
med en asfalterad backe, ända upp till vattentornet. Där blev jag ännu mer
förvånad eftersom jag då ledde senior klassen. Jag ville inte vara längst fram
och lät någon köra om mig innan ”Down hill” sektionen. Precis innan det nya
hoppet ramlade några tjejer från 15-16 klassen precis framför mig och det var
ganska svårt att rädda situationen. Men det gick hyffsat bra ändå. Efter hoppet
rasade vi i väg till första varvet. När jag hade passerat 2 km, ledde jag igen,
men var rädd att jag körde för hårt, så jag lugnade ner mig lite och tappade
tyvärr ca. 6 placeringar.
Många hejade på mig runt hela banan och det
hjälpte mycket. Det kändes som den ”gamla goda tiden” igen och jag kände
pressen att jag måste köra mitt bästa... 2:a varvet gick mycket bättre. Jag
kände mig starkare, så jag ökade lite och resultatet blev att jag körde om
några från båda klasserna. Kom upp till 5:e plats och långt framför mig såg jag
nästa ”omkörnings objekt”. Sista varvet började jag med full fart och försökte
hålla tempot hela varvet. Jag visste att om jag kan hålla mig på den
placeringen fram till vattentornet, då kan jag sluta på 5:e plats. Min tekniska
kunskap fanns fortfarande kvar, så det var inte lätt för de andra att köra om
mig nerför...
Det sista varvet var mitt bästa varv! Jag
var äntligen avslappnad, tyckte om banan, körde hård, men njöt ändå hela
varvet... Linns hejarop var det bästa: ”Du är inte död än, så kör på nu!” Mitt
i skidbacken såg jag han som låg på 4:e plats. Tände alla raketer och växlade
upp. DH sektionen gick jätte fint, jag trampade på allt vad jag orkade ända
till banans lägsta del och spurtade hela målrakan.
Jag blev så glad efter målgången!! Helt
otrolig, fantastisk känsla när alla klubbkompisar sprang fram och klappade mig
på axeln. Och den finaste känslan var när älskade Linn kom dit och kramade mig…
5:e plats på min första tävling efter 2,5 års paus! Finns inga ord, jag hade
absolut inte räknat med det resultatet och absolut inte på den banan.
21 startande i senior klassen, stor del av
klassen kom till mål efter mig. Under 53 minuter och 21 sec klarade jag
distansen, körde genom mållinje 14 sec bakom den 4:e och 3 minut 1 sec bakom
vinnaren. 44,3 km i timmen var min max hastighet och 15,1 i snitt, vilket är
inte jätte snabbt. Men med tanken på 444 höjdmeter och min lilla paus är jag
väldigt nöjd. Snittpulsen var 181 och max var 188…
Vi ses snart igen.